Tråkig kund?

Jag fick en fråga på Facebook - hur hade jag klippt mig?

Gammal bild, med axellångt(kort!?) hår!

Jag är nog den absolut tråkigaste kunden en frisör kan ha. Jag vill liksom aldrig "göra" något med håret. Eller egentligen vill jag, men vågar inte. Jag är alldeles för feg. Kortaste jag haft, sedan jag var liten, är nog axellångt. Och det är, för mig, kort hår!

Likadant var det igår med. Jag klipper bara av det jag absolut behöver, inte mer. Sen får hon kleta in ytters lite prylar i håret. För det e n d a negativa med att gå till frisören är allt tjaffs man ibland får - som gör så man blir superflottig och måste duscha ur det strax ändå.
Usch, stackars Linda som måste dras med mig, år ut och år in - jag måste vara ytterst oinspirerande!

Detta fick mig i alla fall att reflektera över lite saker. Som en gång, när jag var liten. Kanske runt fem - sex år? Jag var hos mormor och morfar på dagen och mamma kom och hämtade mig - efter att hon varit hos frisören. Jag fick en chock! Min mamma hade klippt sig KORT!!!!!! Jag grät! (Ganska taskigt egentligen. Jag hade, som mamma, blivit skitledsen om Nea började gråta så fort jag varit och gjort mig fin hos en frisör.)

Nu när jag ser bilder så var ju mamma egentligen väldigt söt i sitt korta hår. Men jag hade väl alltid sett henne med längre hår och kunde inte riktigt hantera förändringen. 
Så antingen får jag se till att våga göra grejer med mitt hår, och det snart. Eller så får jag leva med mitt långa hår.... Tills barnen blir tonåringar!