31 juli 2011

Nea x 4

Konstigt

Mina kameror har laddat ur... Och jag orkar inte ladda de och sedan lägga in bilder på datorn. Det blir så mycket pill med det hela. Och när jag inte kan lägga upp bilder på bloggen, så infinner sig inte riktigt lusten att blogga lika mycket. Så det kanske är dags att ladda batterierna?

Imorgon är en stor dag för mig och Niclas. Och för mamma och Nea också. Niclas och jag ska på date. Vi ska ut och ä t a middag på tu man hand! Jag längtar så jag spricker. F*n vad mysigt det ska bli!


För mamma och Nea är kvällen stor, eftersom de ska få ett par timmar på tu man hand. Äta puré och så!

27 juli 2011

Sjusovardagen!

Idag är det sjusovardagen. Inte hade jag en aning om att den fanns, tyvärr får man ju tydligen inte försova sig denna dag. Himla tur att vi inte har någon tid att passa, för jag tänker gå och lägga mig med Nea, när hon sover sin förmiddagslur. Inatt har jag inte sovit mycket...

... Men jag läste färdigt min bok.

Att vara eller icke vara...

" Vi lever i en tid när vi äntligen har fattat att det inte är någon skillnad mellan barn och riktiga människor. Mönstret för hur vi ska umgås med barn är detsamma som vi följer i relation med våra bästa vänner. Vi varken kan eller ska lära barn allting, utan vi ska utvecklas tillsammans i likvärdig gemenskap under de vuxnas ledning"

- Jesper Juul, ur boken " Din kompetenta familj".

Dessa raderna är bland de mest fantastiska jag har läst! Detta ska jag ha med mig i mitt föräldraskap, så som jag även önskar att alla personer i Neas omgivning ska ha.  Se henne för den hon är, hjälpa henne att formas till en bra människa utifrån hennes egenskaper. Inte försöka trolla in henne i en passande mall, för hur samhället ser ut.

Det är, som jag skrev tidigare idag, ingen enkel utmaning man har som förälder eller som förebild till en annan person som har så mycket kvar att lära. Det är, ibland, en hårfin gräns mellan att hjälpa och stjälpa. Så det gäller att tänka sig för, både en och två gånger.

Nea har ju inte riktigt det bekymret, även om hon kommer lära oss en massa nya saker. Ibland kan det nog vara rätt skönt att vara barn -  en alldeles riktig liten människa!

26 juli 2011

Min min min!!

Snart kommer vi komma till en ålder där saker är "min, min, min"... Aahh kan knappt bärga mig;) Märker redan att Nea har en envishet och vilja av stål! Jag kan inte annat säga än att jag är stolt! Nu ska vi bara hjälpa henne att drilla och utveckla den, så hon kan använda det till något bra!

Vilket ansvar man har som förälder, vilken utmaning och vad roligt! Så "bara hjälpa" kanske inte är så lätt som det låter?! HUR man gör, det får jag komma på med tidens gång, annars får jag bara ont i huvudet.

I alla fall, anledningen till att jag skriver "min, min, min" är för att jag syftar på min, min, min man! Min alldeles underbara och fantastiska sambo. Som med en ängels tålamod klarar av två envisa tjejer med viljor av stål! Just nu har han hand om den mindre varianten och nattar henne. Jag sitter i soffan, bloggar och tittar på Hell's Kitchen. Snart ska jag läsa färdigt om min hundraåring!

25 juli 2011

Förlossning

Jag har inte skrivit en förlossningsberättelse. Det som ju är så intressant, för många. Så här, ett halvår senare (vem har sagt att man inte kan skynda långsamt?)

Det började runt 00-slaget natten till den 14/1 - 11, en värk (nja en RIKTIGT stor sammandragning kanske man kan säga... två - tre minuter senare, en värk till. Men jag slog bort tankarna, eftersom jag gått en vecka över tiden och Bebis (som Nea fick heta fram tills hon var åtta veckor) behagade aldrig titta ut. Jag var till och med bombsäker på att den, bebisen, skulle krympa tillbaka till ursprunglig storlek och rent av jävlas big time med mig.


När klockan var mellan 01 och 02, någon gång, ringde jag till förlossningen och meddelade at jag hade riktigt onda värkar. Men jag menade också på att det säkert inte var någon Bebis på gång ( se ovan!). Jag kunde försöka med en värktablett och ta ett varmt bad.

Jag är inte vidare förtjust i värktabletter och något badkar hade vi inte. Så jag satt där jag satt, bänkad i soffan och väntade ut värkarna. Som blev mer och mer intensiva... Men de hade hela tiden kommit med två - tre minuters mellanrum.

Tillslut gick jag in och väckte Niclas och sa att det nog kunde vara på gång... Och då var det precis som kroppen liksom tillät sig det, för då började värkarna göra ordentligt ont! Med två minuters mellanrum skrek jag som en stucken gris, däremellan var allt cool-lugnt.



Runt fyratiden kom vi in på förlossningen, fick CTG och Lena, barnmorskan, kollade om jag var öppen. 1 cm var jag det, vilket innebär att förlossningen, enligt läkare, då inte har satt igång ordentligt ännu. Fyra centimeter, DÅ är förlossningen igång. Om man ska lyssna till de lärda!
Jag blev orolig att de skulle skicka hem oss, men Lena såg ju hur ont jag hade och lät oss vara kvar inne på förlossningen.

En timma senare hade jag öppnat mig till 5 cm (DET GJORDE ONT ONT ONT! Eftersom kroppen egentligen brukar dryga ut det hela över en dag eller så, men inte min. Nu skulle bebisen ut!) Då sa Lena att hon förstod hur jobbigt jag hade det!

Eftersom min kropp arbetade så intensivt så hann den aldrig slappna av mellan värkarna, jag hade i stort sett spänt mig sedan kl 00, så Lena föreslog ett bad (eftersom jag vägrade ta något slags bedövande, n e j inte ens lustgas). Och det kunde jag ju absolut tänka mig! Så det blev ett varmt avslappnande bad, men jag har aldrig gillat att bada sådär mycket, så det varade inte så länge.



Efter det var det in på en förlossningssal, minns inte hur öppet det var då, men kan tänka mig en 7 - 8 cm. Där försökte de, återigen, få mig att ta någon slags bedövning, jag hade ju så ont. Men jag ville verkligen inte. Jag ville kämpa MED min kropp, inte emot. Jag ville vara medveten och känna ordentligt vad som hände. Och tur var väl det...

Runt 7- tiden på morgonen var det byte på avdelningen. Och vi fick en ny barnmorska, Anita. Jag kan i efterhand säga att jag mycket hellre behållit Lena. Det var även en ny undersköterska och en ambulansförare med. (Ambulansföraren var på lite upplärning, ifall han någon gång skulle behöva förlösa i ambulansen).
Även Anita propsade på bedövning av olika slag (jädra tjatande!), men jag tjatade tillbaka; Nej!
De sa även åt mig att jag skulle "andaaas..." och klappade på mig. Då skrek jag "RÖR mig INTE!"
 
( I ett skede gjorde det så fruktansvärt ont, så jag skrek på hjälp! Då undrade Anita med vad? Jag ville ju inte ha en bedövning. Väldigt professionellt svar kan jag tycka...)

Jag minns inte exakt, men runt klockan åtta så kollade Anita hur pass öppen jag var och försvann från salen. Strax efter det började jag känna en väldig lust att gå på toan, och göra den större varianten. Men det fick jag inte, för jag var tvungen att ligga där jag låg. Så då var det jag som började tjata. När ambulansföraren inte gav med sig bad jag han hämta Anita. Och efter ett tag gjorde han det.



När hon kom in sa hon att bebisen inte kunde vara på väg, jag hade ju inte varit tillräckligt öppen för ett par minuter sedan. (Det är nämligen så att när bebisen är på väg ut, så känns det som man har väldigt bråttom till toaletten och att man nog bra allt gärna skulle vilja stanna där ett tag!). Men hon kollade efter och "Oj! Här kommer ju bebisen!"

Sen var det dags för krystvärkarna och ja, det gjorde ju mer än ont. Men inom mig kände jag hela tiden "Min kropp är skapt för det här! Det gör ont, men den är skapt för det här. Kroppen vet vad den ska göra!" Men ändå skrek jag hela tiden att jag absolut inte fick gå sönder! (Det var min största oro!) "Nej, du gör inte det", men jag sa nog samma sak tusen gånger.

Ett tag var Anita orolig, för Bebis hjärtljud gick ner. Så det kom in en förlossningsläkare. Men jag oroade mig inte ett dugg. Jag trodde ju att alla var där för att titta på hur duktig jag var när jag födde barn! Jag visste inte att det inte brukade vara läkare med under förlossningen.
Och strax efter att läkaren kom in, så kom Bebis ut (08:29! )



Jag har hört många som säger "Jag glömde bort att fråga var det var för kön"- av olika anledningar! Men jag var nästan den enda som trodde att det var en flicka, och tävlingsinriktad som jag är (läs- avskyr att ha fel) så frågade jag det med en gång. Jag minns att jag tittade nöjt på Niclas, säkert trodde barnmorskan att jag var så lycklig. Men jag måste medge att jag var mycket nöjd med att jag hade gissat rätt kön!


2980 gram och 49 cm... Så liten var vår fina Bebis, vår vackra dotter... Som kikade omkring med sina plirande ögon. Äntligen hade Bebis kommit ut till oss, äntligen äntligen äntligen!!!!! Om jag var lycklig? Jag ÄR lycklig... Lyckligast på jorden till och med!


Första bilden på mor och dotter!

Öla

Idag vaknade jag och Nea upp till frukost med brieost, massa god frukt, gott bröd, kaffe och juice! Nea fick gröt, med banan- en favorit. Mamma var här och hade gjort iordning så fint! Härlig morgon! Sen har vi mött upp mina gamla klasskompisar, sedan gymnasiet och käkat glass!

Och gissa...?! Ikväll kanske jag ska träffa de och gå ut och ta en öl!

23 juli 2011

Fan fan fan

Jag kan inte riktigt sluta tänka på det hemska som hänt i Norge... Hur kan sådant här hända?

Jag blir arg på mänskligheten! Hur fan kan människor göra så? Kallblodigt avrätta, för det var precis det det var ju. Avrättningar!

Men jag får inte låta mig själv bli arg, då segrar ju personerna som är onda. Det vill jag inte låta de göra. Personerna som dog stod för något, i allra högsta grad, mänskligt och gott! För frihet!

Låt oss minnas det, mitt i vår svårfrånkomliga bitterhet och när hoppet sviktar som mest! Att frihet och godhet är det som det faktiskt finns mest av. Man får inte låta hoppet försvinna... Då segrar sådana som han den där...

foto: Aftonbladet.se

Hundra år...

Det känner jag mig nog som nu. Jag har inte sovit särskilt mycket de senaste dygnen. Trött är bara förnamnet, och som vanligt kan jag inte skylla på någon annan än mig själv. Nea sover ( de senaste dagarna har hon dock inte gjort det särskilt mycket) just nu, men jag är ändå vaken.

Det är Jonas Jonassons fel, han och hans hundraåring. Fasen vad bra den boken är. På två dagar (nätter) har jag läst mer än halva!


Men nu ska jag göra ett ärligt försök att somna in... Skönt vore det! Men det händer ju med oss vuxna, precis som med små barn, att när man blir övertrött går hjärnan på högvarv ( fast den är rätt funktions- oduglig) och man har svårt att slappna av...

Nu; Godnatt!

22 juli 2011

En tanke räcker inte

... En tanke i ord räcker inte långt. Men jag tänker på Norge nu, hur fan kan sådant här ske?????

21 juli 2011

Perfekt

Idag var vi på BVC, 6- månaders kontroll, som Nea klarade galant! Hon kunde flytta klossen fint mellan händerna och tugga på den. Hennes kurva är som vanligt perfekt, hon väger eller mäter varken för mycket eller för litet. Hur ofta nu barn ens kan göra det?

Något mindre perfekt med BVC är det otroligt stökiga väntrummet. VARJE gång jag kommer dit så ligger det leksaker över hela golvet! Och jag fattar det liksom inte, varför säger man inte åt ens barn att de ska plocka undan efter sig, eller hjälper de att plocka undan innan man går?? Det finns de som ska in dit med vagn och inte har lust att städa efter andras barn (ja, jag brukar plocka undan där ibland när jag hinner!)

Barn ska leka, men ni föräldrar; om ni inte vill att era barn ska städa efter sig vill förmodligen ingen annan heller gör det efter de!

Nu är det dags att käka våfflor (Torsdag, ni vet soppa och pannkisar (våfflor idag bara!))

Ha det toppen!

20 juli 2011

Guppy


Här, för den som är intresserad! Nea försöker ta sig framåt, men det går mest bakåt. Innan jag filmade så hoppade hon fram på magen, typ som en breakdansare! Hur söt liten dansare som helst!

Just nu är det lunchdags för mig, så jag tar två flugor i en smäll och käkar i soffan, med datorn i knäet. Så blir det lite bloggande idag. Jag hade tänkt att ta en långpromenad med vagnen, och lyssna på Sommar. Men vädret är inte det roligaste och nu sover Nea ändå. Så jag hoppas på att hinna få lite gjort här hemma istället.


Dags för en längre powernap?

Oj, dags att gå och lägga sig kanske? Hur ska jag orka dagen imorgon annars? Och jag som oftast (läs alltid) har så svårt att somna på kvällen/natten. Jag måste ligga och prata en lång stund innan jag kan komma till ro, inte till Niclas glädje direkt.

Kanske slipper han det inatt, för jag och Julia hade en härlig långpromenad med massa skönt snack! Tack min FINA vän, jag behövde det verkligen. 

Nu är mitt huvud trött, så nu ska jag lägga mig!

Imorgon ska jag lägga ut en film på när Nea, som är på vippen till att lära sig krypa, när hon övar som mest. (Hon tog två krypsteg häromdagen, som Käppen såg. Jag missade de, men lipade ändå av stolthet när hon försökte göra om samma sak!)

Godnatten i hatten!

18 juli 2011

Supertrötta morsan och supertrötta bebben...

Vi har hamnat i någon slags ojämn fas. Jag och Nea sover typ halva dagen, så det blir ju lite svårt att komma till ro på kvällen.

Jag är ju stor, så för mig är det mindre bekymmersamt (men ändå lite jobbigt, så ni måste tycka lite synd om mig också), men för Nea är det nog lite jobbigare. Hon vill liksom inte alls gå och lägga sig på kvällen.  Så imorgon är det vi som ska kliva upp tidigt! Så vi har en hel dag med äventyr och inte bara en halv dag och sedan massa kväll!

Våra äventyr imorgon:
1: Rörmokaren kommer
2: Vi har tvättstugan
- Ni förstår väl kanske hur lätt det kommer vara att skutta upp ur sängen imorgon?

16 juli 2011

Lite nattliga funderingar

Vilken härlig dag detta har varit. Och så är den över. Vad glad jag då blir när jag tänker på den härliga dag vi, jag och min lilla familj har framför oss imorgon. Vi ska först ha morgonmys, bara jag och Nea. Niclas får ligga och dra sig. Sen ska vi mysa alla tre, pyssla lite och sådär. Efter det ska vi ut till min fina moster, hennes man och deras fantastiska döttrar (mina fantastiska kusiner, med andra ord).

Sen tar den dagen slut, det blir söndag. Söndagar är ju en dag som ofta varierar. Ibland är de bra ibland är de mindre bra. Det är liksom slutet på en vecka, och dagen innan en ny arbetsvecka börjar.

Jo för så är det, Niclas första del av semester är slut. På måndag väntar ny arbetsvecka...

Så tänker jag, så blir jag liksom lite deppig. För vi har ju nu vant oss vid att ha honom hos oss h e l a dagarna. Jag märker på både Niclas och Nea att de har etablerat en helt ny kontakt. De har liksom sina egna små grejer för sig, så som bara jag och Nea hade innan.
Nu vet vi inte längre om det är mig eller Niclas hon vill ska komma när hon ropar! Och det är något jag är ofantligt lycklig över. De får ha sin relation, precis som jag och Nea har vår.

Så tänker jag, sen tänker jag återigen på att det snart är måndag. Måndag= ny arbetsvecka för Niclas... Och så blir jag liksom lite deppig, igen.

Men så tänker jag "Herre! Måndag, det är en ny vecka, precis som så många andra veckor har varit. Precis så som många andra veckor kommer. Jag har min familj, jag har så otrolig mycket som väntar. Vi har så många äventyr, nya upplevelser tillsammans, så otroligt mycket liv tillsammans.
Då ser jag den där måndagen, den nya arbetsveckan, som något underbart. Vi har ju hela livet framför oss, så otroligt många måndagar. Varför ska jag vara ledsen över det?? Det är ju något helt fantastiskt!

Så tänker jag, så blir jag genast mycket gladare igen!

15 juli 2011

Hmm...

... Min bebis har sovit i två timmar! Och jag sitter liksom lite fast hemma. Jag vill hemskt gärna gå och hämta mat (sushi, får liksom passa på när pappa Niclas är iväg) Men jag är inte så glad att behöva väcka Nea. Utan väntar fint tills hon vaknar av sig själv.

Men en ganska effektiv dag har vi iaf haft. Sovmorgon (jag fick, Niclas får imorgon han ska ju ut med grabbarna ikväll), god mysfrukost! Vi har även möblerat om, bäddat rent och har nu en tvätt inne. Skönt! Man kan ju inte bara ligga på latsidan när man har semester. Det får jag spunk av!

Nu vaknade min lillfis! Så nu blir det mat x 2.
Om ni är uppmärksamma kanske ni ser att det är en annan vägg bakom soffan och ett par nya stövlar på mig!

Ha en härlig fredagskväll!

14 juli 2011

Ballen

Vi håller på att fixa iordning balkongen. Lägger trall, rengör osv... Vi är på jakt efter ett balkongbord, som man kan hänga på räcket, gärna ska man kunna fälla ner det.

Jag googlade runt lite och hittar ju ett helt fantastiskt bord. Men nja, Ni kanske förstår varför det inte är så aktuellt? Ha ha!

Är det någon som har några tips på balkongbord?

12 juli 2011

Minisemester- firare?

Jag funderar lite på det här med semester. Eftersom jag är föräldraledig, innebär det då att jag inte ha semester? Det finns säkert de som anser att jag har semester hela tiden, men efter två vaknätter känner jag att det inte ens är i närheten.

Det är ju fullt sjå att ha barn. Oavsett hur många, men har liksom bara sig själv att jämföra med.

Kanske är det så att nu när Niclas har semester, när jag med andra ord har lite mer "avlastning", har jag minisemester?

När har då Niclas semester??

Vi säger som så, föräldraskap är varken en dans på rosor eller en semester. Men alla Ni  minisemesterfirare; fan vad underbart vi har det!



Updat: "Fullt sjå" betyder alltså inte att det på något sätt är trist eller något negativt. Det är ett helt fantastiskt sjå!

11 juli 2011

Det krispigt vita förfallet

Jag läste en krönika av Belinda Olsson, i en gammal Family Living- tidning. Hon skriver om de där krispigt vita inredningsbloggarna, där barnen "hoppar i de vita sängarna", "mamman bakar i det vita köket" och det är just det det är, vitt! Aldrig någonsin ser man fläckar i dessa vita hemmen.

Belinda skriver också att hon skjuter bort de avundsjuka tankarna med att "renoveringspar får aldrig knulla". De har fullt sjå med att få deras hem vita och sedan blogga om det.

Förr var jag ett vitt freak! Jag älskade vitt, jag gör det fortfarande. Men när det blev modernt och inne med allt det där, började jag mer och mer lägga det på hyllan. Jag vill inte att folk kommer hem till mig och känner igen sig... Inte på grund av att de sett alla våra möbler på en inredningsblogg, eller i en inredningstidning.

En annan anledning är ju också att jag blivit mamma. När jag var en gravidmamma,  DÅ kunde jag absolut tänka mig att ha den där krispigt vita sängen. Men nu? Nej nej, den bäddas när det kommer folk på besök, mitt krispigt vita kök är överbelarmat med nappflaskor, barnmatsburkar och vällingpulver. Och de vita golven? De är fulla med "amnings-hår"... Man fäller ju som en Maine Coon!

Vi plockar och plockar, det måste man! Annars hade jag inte orkat bo här, men samtidigt vill jag ju att det syns. Jag vill att det ska synas att vi är tre stycken som, faktiskt, lever här!



Kass bildkvalité, taget av datorn!

09 juli 2011

Sitta sitta

Precis såhär vill jag ha det. Inte bara ligga ner och inte se något...

... om jag tröttnar på att sitta, kan jag bara luta mig bakåt.


Lite nyfiken på bältet.

Vår lilla utbrytarkung... Vad stor du börjar bli. Älskade barn! Oj oj oj vad vi älskar dig!
När vi var iväg sade Nea ifrån, ordentligt! Hon ville inte ligga i sin vagn. Sitta, det är rätta takter! Så det var bara att plocka fram sittdelen, ni ser ju hur nöjd hon blev.

Utsikter

Här är det långgrunt och jag badar inte gärna. Men det är inte fy skam att sitta med en kaffe och blicka ut över havet här!
Ta sig en tur i båten kanske? Om vi hade någon i allafall. Kanske vi ska bli lite "tjenis" med grannarna, så vi kan åka med på en tur.

Några andra grannar. På lite grönbete..

Vi måste ha pirater till grannar också. Vem skulle annars våga lämna sin flotte helt obevakad?
Om man vill sitta och filosofera, eller annat...

... här har nöden ingen lag!

Det är ganska ok att äta frukost med denna utsikten. Lugnt och fridfullt, som balsam för själen är det!
Efter en härlig middag och kväll med mormor Käppen, ska vi nu knyta oss. Men jag ville bara visa lite bilder från stället där vi brukar vila upp oss. Stället som är som balsam för själen.

Faktiskt har jag även balsamerat kondotion lite. Tre långpromenader och i alla fall en springtur! Härligt!

Godnatt!

08 juli 2011

Hemma

Vi är hemma! Från en semester, i de österligare delarna av Karlskrona, där teckning är svår att hitta!

När vi kom hem och hade "Hej då sålänge!"-fikat med mormor och morfar så packade vi ner Nea i vagnen och gav oss ut på stan för middag.

Det är väl ljuvligt med sommar? För, oavsett om man har semester eller inte, blir man mer avslappnad. Man "tar det lite som det kommer". Äta ute på en brygga kl 21? Vad gör väl det. Om Nea försöker hålla sig vaken till kl 23, ja... Det är en ljus dag imorgon med. Det blir liksom lite "imorgon imorgon".

Men allt det där till trots, nu ska jag knyta mig. Tillsammans med min semestrare och vår dotter!
Uppdatering om veckan som varit kommer. Så länge bjuds det på en semesterbild, från en utav de lite mindre soliga dagarna.



Godnatt, sov så gott!

03 juli 2011

Hipp hipp

Grattis Vilma på din 3-års dag!!!!!!
Vi älskar dig och hoppas du får en superduperdag!

Semester

... suger det musten ur en?
Igår var det fullspäckat, idag har det varit fullspäckat och imorgon är det kalas för Neas kusin Vilma (ni vet Makka Pakka?).

Men sen, sen så ska vi ut till sommarstugan! I flera dagar ska vi vara där med min mormor och morfar. Och då ska vi bara mysa, mysa, mysa och ta det lite lugnt.

Jag gillar att ha att göra, det är härligt att umgås och att, ibland, ha ett fullspäckat schema. Men ibland är det också förbannat skönt att göra bara ingenting!

02 juli 2011

Nea

Ibland får jag sådant habegär! Som nu, jag vill bara gå in och slita upp Nea ur sängen och pussa pussa pussa på henne, mysa med henne, gosa in mig i hennes mjuka kind som jag inte kan få nog av!!

Jag vill snuffsa och lukta, men jag känner liksom aldrig tillräckligt av hennes doft. Jag sniffar och sniffar, men behovet stillas inte. Hur mycket jag än pussar, myser och luktar så får jag inte nog.

Jag är fruktansvärt beroende av min dotter och hennes fantastiska personlighet. Jag älskar när hon ler och tittar på mig, med sina stora blåa ögon. Jag älskar hennes små bulliga kinder som hon får när hon skrattar. Jag älskar allt hon gör!

Jag älskar henne så det värker i hjärtat, jag älskar henne så mycket så jag inte kan beskriva det. Jag älskar henne så mycket att tårarna sprutar för att jag inte kan beskriva det!

Älskade älskade barn, min älskade älskade lilla dotter. Du anar inte hur mycket du betyder för oss! Tänk att det var du som kom till oss, att vi fick just dig! Tack tack tack för att du blev vår!

Och detta är bara början... På en livslång relation och på ett livslångt äventyr. Jag är så otroligt glad och tacksam för att jag får uppleva det med dig!

01 juli 2011

Löp och taco

Det är fint att komma hem, efter en liten springtur i skogen, till dessa två karlar vid spisen! Malin och Simon är här och vi firar semester! Härligt härligt!

Nu blir det duschen och sen gottis hela kvällen!

Ha en härlig helg alla semesterfirare!