Så efter en lugn, och skön, morgon tog vi bussen till öppna förskolan. Där träffade vi några nya bekantskaper som var supertrevliga! Nea sprang omkring och var glad, hälsade och klappade på de andra barnen. Det är verkligen härligt att se. Hon är så glad i andra människor!
Det hände en liten "olycka" där ute. Nea blev riven av ett annat barn, ganska illa faktiskt. Usch och aj vad ont man såg att det gjorde.
Där och då blev jag som ett lejon ( - eller snarare en norsk skogskatt). Jag vet att det är lite tabubelagt och opedagogiskt ( jag röt till lite; "NEJ!" - det var det närmaste som stod till hands). Givetvis förstår jag att det andra barnet inte alls menade illa. Hon är ju också liten och håller på att lära sig! Men jag ska erkänna att det var tufft, tuffare än jag trodde, att se sitt barn få så ont. Men så är det. Jag tyckte det var "jobbigare" än Nea och det är jag glad för. Jag lär mig jag också!
Det blir aldrig lättare att se sina barn få ont, det betvivlar jag. Men det kanske bli enklare att tackla!
 |
| Det ser faktiskt värre ut i verkligheten! |
Åh sånt är inte roligt :( Känner så igen det där, båda sidorna av det hela. För Leon var ganska rivig när han var lite yngre och jag blev nästan lika arg då också och skällde kanske lite väl mycket för att verkligen visa honom och omgivningen att jag inte tyckte det var okej. Svårt att vara lagom där.
SvaraRaderaNej det är det inte.
SvaraRaderaDet jag tycker är att mamman, som var den förälder som var där, borde haft mer uppsikt - eftersom Nea inte var första barnet den dagen som blev riven. Om/när Nea börjar med sånt vill jag ha lite koll, så andra slipper ha det ansvaret. Sen är man inte alltid där, så klart! Jag är mycket för att barn ska få klara sig själv, också. Absolut som du skriver, svårt att alltid vara lagom!