Nattliga mammareflektioner!

Ibland blir jag lite lätt irriterad, t o m förbannad på mig själv. Jag är en stark förespråkare till att låta barn socialisera och vara just barn. Springa omkring, hälsa, klappa, leka med varandras leksaker osv, utan föräldrars ständiga uppsikt (just det där med att hälsa och låna ut leksaker skulle jag kunna skriva en hel uppsats om - det får bli en annan gång).

Men allt för ofta kan jag komma på mig själv med att springa där efter Nea, med ett ursäktande leende - precis som om hon vore jobbig! Det är hon absolut inte och jag älskar att hon är nyfiken på andra människor, vill leka med andra barn, hälsar på alla och att hon vill umgås! Passar man sig inte noga kanske man tar bort den fina egenskapen.

Så varför gör jag det?? Jo, oftast, för att andra föräldrar inte ska tycka jag är slapp! Som att jag egentligen skulle bry mig om det ( min prio är ju att Nea ska må bra och få bra självkänsla, inte sänka min egen). Och OM nu någon skulle tycka det - så säger ju det så betydligt mycket mer om denne person, än om mig. Fan Jossan - skärpning. Känner ni igen det här?

Herregud vad löjlig man kan vara ibland. Sur blir jag också - på mig själv! Som, även om det givetvis inte alltid är så, kan springa efter lite väl mycket kanske?

Mitt härliga...

...busiga...

...gosiga...

... nyfikna lilla, älskade, troll!!