När man läser bloggar, böcker etc av/om folk som har barn, brukar man ofta läsa om "jag minns den första gången...". Nu helt plötsligt inser jag att jag minns inte mycket "första gången".
Nea har länge skrattat, gurglat, sökt ögonkontakt osv och jag har liksom aldrig reflekterat över att "åh, idag var första leendet". Så nu känner jag mig nästan lite hemsk.
Men så tänker jag: hon är ju underbar varje dag, jag behöver inte peka ut särskilda tillfällen, egentligen. Det vet jag.
Jag minns hennes första gång hon var underbar. Jag satt på jobbet, tidigt i graviditeten och kände ett litet pirr i magen och skickade ett sms till Niclas " Jag tror jag kände vårt barn för första gången nu"... Jag minns ultraljudet och gråter av lycka när jag tänker på det ( wow, det var såååå häftigt! Se någon röra sig där inne).
... Lite tankar, såhär på kvällen. Från en mamma, första-barnet mamma. Det kommer jag alltid minnas.
Njut av stunderna ♥
SvaraRaderaJag brukade anteckna i ett block om/när det hände något speciellt. Sen kunde jag i lugn o ro skriva ner det i boken, som jag tror hette Mitt första år. Jag har sparat lappar, som bl a Oscar har skrivit när han var liten. Så många goa skratt vi har fått. Och sen har man ju massor av minnen kvar i hjärtat.... Dicko o bar å sånt ♥
puss