Välkommen Lo!

Ja... Här är den, min nya kioskvältare: Förlossningen med Lo!

Jag tror detta är tredje försöket jag ger en "förlossningsberättelse". Alltså Los förlossningsberättelse. En tredje av något annat... Ja det hade vi ju alla märkt av.  Grejen är den att de blir för långa, jag är rädd att du ska tappa tråden. Men det är såhär; en förlossning är något stort, individuellt och väldigt väldigt personligt. Därför finns risken att inlägget också blir det. Var beredd på att det, så är du snäll.

Jag hade magvärk. Den 5/6 åkte vi in på kontroll för att se så att allt stod rätt till med Bebisen. Det gjorde det också - vilket såklart gjorde oss glada, men en liten påverkan på livmoderhalsen hade inte gjort oss något.

Den 6/6 var vi inne igen för kontroll. Den envisa magvärken gav inte med sig och trots, eller kanske mer pga, att det inte gav med sig var det ju bäst så. Det såg bra ut och jag började misstänka en extrem förstoppning... Magen har ju en tendens att spöka under en graviditet och min mage är inget undantag. Jag fick rekommendationer om att ta minilavemang (blir det lite väl intimt nu tycker du?), men hann knappt innanför dörren hem innan jag slutade misstänka förstoppning ( jag slapp alltså "minisen"). På kvällen var Simon och Malin här på pastamiddag - jag åt en del, pasta är ju bra att ladda upp med. Hade jag kanske på känn att det skulle ske snart??

Nej, det hade jag inte. För när jag vaknade natten/morgonen till den 7/6 så blev jag nästan irriterad... Varför hade jag den där magvärken nu igen? Jag somnade om, och vaknade igen... Och igen... Och igen. Jag bad Niclas gå upp och göra mackor, ifall att. Så vi kunde äta något om det skulle dra ut på tiden. Med ett väldigt klart OM i bakhuvudet - Nea kom ju en vecka senare än jag räknat med.
 
Jag kände mig nästan löjlig när jag för tredje dagen i rad ringde in till Förlossningen. Men de är helt underbara där inne och förstod min oro, de tyckte absolut vi skulle komma in. De nästan proppsade på det.

Ni som hängt med här ett tag minns kanske min förlossningsrädsla? "Att föda på hallmattan" är ju ett scenario som spelats upp i huvudet, gång på gång. Förlossningen med Nea var otroligt intensiv, och tvåan kommer vanligtvis snabbare - så jag var verkligen rädd. Därför åkte vi efter måånga om och men - "jag var säkert förstoppad igen ju" - in till förlossningen. Bobo var hemma med Nea.

Jag var också säker på att de skulle skicka hem oss... igen...

Mina snygga "förlossningsstrumpor". Jag ville inte använda
Landstingets trista - de här piggar ju upp lite extra!

När vi kom in behövde jag gå på toan kände jag. Men nehepp... Det får man inte utan att ha blivit undersökt - det är ju nämligen så att det är ett tecken på att det är "time for delivery" och vi fixk en sal med en gång.  Så efter CTG-kurva, och väntande blev jag äntligen undersökt. ÄNTLIGEN!



Och ja; äntligen! "Du är öppen 5 - 6 cm". Vår reaktion var väl inte riktigt som vi räknat med. Jag var inte redo och blev lite stissig över att vaggan inte var bäddad. Men ja, jag låg ju där jag låg så det var bara att jobba med kroppen.


Helt ärligt - jag hade inte ont. Det värkte lite, men gjorde inte ont. Det förvånade mig att jag öppnats så mycket. Det kändes knappt. För jag åkte in i tron om att de skulle säga att en fis satt sig på tvären - jag lovar! Alltså - jag hade inte ont fören de tog hål på hinnan. Så vi nästa värk trodde jag att jag skulle dö. På riktigt! Jag skrek "jag kommer DÖÖÖÖÖ!!!!!" Nej då Josefine, du kommer inte dö. Jag bönade och bad att de skulle lyssna på mig, för visst skulle jag väl dö? Men inte en enda gång tänkte jag på smärtstillande.

En timma innan Lo ploppade ut (nåväl - såhär i efterhand kan man väl uttrycka det så) så låg jag och skrattade och skojade.
Vi skrevs in kl 10.20 och Lo kom ut kl 12.50 - efter 8 minuters krystvärkar (de som verkligen gör ont!)

 

En trött mamma och en trött och hungrig liten skrutt.

En liten röd, skrynklig och alldeles alldeles ljuvlig bebis!
7/6-12 - kl 12.50
3280 gr
Lo

Här har jag äntligen fått i de berömda mackorna! Nom nom
och mums - minst sagt!

En trött pappa. Varför nu han skulle vara trött;)

Första blöjbytet - då gäller det att ta skydd. Här i form
av ett plastförkläde som barnmorskor använder...

Jag hade en drömförlossning, verkligen. 12.50 kom Lo och hon skrek med en gång! Det alla reagerade på var hur mycket hår hon hade (och har fortfarande). Haha min lilla palt! Så vacker var hon. Och så vacker är hon!

Detta älskade lilla gull, som ler i tid och otid. Hon är faktiskt nästan jämt glad- precis som sin syster.
Och jag blir alldeles varm i hjärtat av mina härliga små flickor!