Vi närmar oss Neas tvåårsdag med stormsteg, faktiskt. Jag har ju nämnt tidigare att det för mig är en slags milstolpe.
Två år... Innebär ju mer, än bara något stort för mig - tvåårstrots (även den har jag pratat om innan...). Trotsen är egentligen fel att kalla trots. Det är en slags frigörelse, ett slags bekräftande för att den egna individen är just det - egen. "Kan själv".
Jag märkte det idag, vid dagishämtning, eftersom Nea helt plötsligt lärde sig att ta på skorna själv, och ta av... Och ta på... Och ta av... Lo blev varm där hon låg i vagnen med overall= arg!!!!! Jag försöker behålla lugnet men vill liksom skynda på skoproceduren lite...= ARG Nea!
Vi kommer iväg och går till parken. Men tillslut måste vi ju även gå därifrån. Nea är en rätt retig tjej ibland, som verkligen gillar att testa gränser. Att maska på att gå hem från parken är inget undantag. Så tillslut känner jag att jag måste sätta henne i vagnen, för att få komma hem(tråkigt men sant). Och hon blir ungefär lika arg som innan. Man ska passa sig för att skratta åt barn när de är sådana, för det måste vara otroligt frustrerande att inte riktigt kunna göra sig förstådd och få bestämma själv! Men jag kunde knappt låta bli, hon är ju så härlig när hon vet precis vad hon vill! Och att hon och Lo alltid synkar varandra i gnäll, gör att vi säkert allt som oftast är ganska kul att se på. Arg bebis- argt barn- svettig mamma som försöker sätta argt barn i vagn, bredvid arg bebis... Ja ni fattar mig?
I alla fall, dit jag vill komma, jag försöker välkomna "trotsen", självständigheten, med ett öppet sinne. Det är bra med sådana här "perioder". Det är ett bevis, för min del, att vi lyckas som föräldrar. Och att Nea ger sig f*n på att även hon ska lyckas med det hon vill!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar